Vad formar ens världsbild?

En av mina idoler var R. Hon var vild och norsk och hennes ögon glittrade som en fjällbäck på Hardangervidda. Hennes hus var alltid fullt av människor från jordens hörn. Med R gick jag i djupa skogar och åt kotletter som grillades över öppen eld. R kunde berätta varghistorier och lyssna med stora öron på alla barntankar som bubblade ur min mun. När jag blev mer hungrig tog hon fram en blänkande kniv och skar tjocka skivor hembakt bröd som hon mosade färska blåbär på.

R var gift med A, en person med underfundig humor. Lång och smal vandrade han genom tjurhagar och snåriga marker med en egenrullad cig i mungipan. Det ryktades om strumpbyxorna A bar under kostymen och om klänningar som ibland drogs på. Långt senare valde jag att under tre års tid följa en helt annan person med min filmkamera. Envist berättade vi Ann-Christine Ruuths historia som SVT till slut valde att visa. För mig går livet ofta i en slags cirkelrörelser där oberättade historier uppstår i nya former och människor. Frustration och passion är också drivkrafter. När orättvisor och diskriminering smyger sig in och förfular vill jag ge motbilder. Skapandet rymmer en terapeutisk och samhällelig chans att hantera mörkret.

Att jag de senaste åren arbetat tillsammans med unga människor från hela världen kanske också är R:s förtjänst. I hennes hus fanns det alltid rum för sång, musik, mat och människor i alla färger och former. Det fanns skav, smärta, glädje och brokig kärlek. Naturen, människorna och den inkluderande enkelheten lindade in sig i mitt barnahjärta och formade mina föreställningar om hur livet kan gestaltas.